Ultravasan 2014

22 september 2013:
En månad efter att ha genomfört Cykelvasan sitter jag vid datorn och ska anmäla mig för ytterligare ett lopp med onda axlar, handleder, stenhård rumpa och mental utmattning. Loppet gick ganska bra, men med minimal träning på cykeln så var inte kroppen van vid de påfrestningar som nio mil på cykel bland stenar rötter och annat elände, kan ställa till med. Jag var rejält mörbultad efteråt!
Några månader innan har jag hört talas om att man ska starta en Ultratävling i samma spår som vasaloppet. Nio mil löpning alltså!
Låter ju helt sjukt! Men oj! vad mäktigt att kunna lägga detta till sitt CV!

Jag anmäler mig först till Cykelvasan 2014. Jag vet ju att det kommer bli strykande åtgång på biljetterna även detta år, så det gäller att snabba på. Anmälan går INTE igenom. Jag får en reservplats med nummer 'flerahundra'
Jag fortsätter att anmäla mig till Ultravasan. Inte heller detta går igenom! Jag får en reservplats men räknar inte med att kunna starta.
Lite senare får jag höra att Ultraplatserna tagit slut på 29 minuter och Cykelvasan tre(!) minuter.

Efter någon månad får jag ett mail från Vasaloppsarrangören där de ger mig två dagar att bestämma om jag vill ha en reservplats till Ultran. Klart jag vill! Jag betalar in de 1350 kronorna och är nu anmäld till Ultravasan 2014!
Det knappa året som går fram till start träningsfokuseras med Ultran som mål i augusti 2014.

Någonstans i mitten av april växlar jag även upp träningsmängden från fem till sju mil i veckan. Kanske är jag för sent ute? Kanske borde jag försöka få in tio mil varje vecka? Funderingarna är många och allt är bara ett töcken av frågor och funderingar. Jag kan av naturliga skäl inte heller vara borta för mycket hemifrån. Jättesvårt att kombinera ett intresse med familjeliv. Men löpningen måste alltid komma i andra eller tredje hand.

I slutet av april springer jag den vanliga 'Gunnelrundan' runt Karbenning på 25 km. Efter två kilometer börjar det ösregna. Jag stannar till under ett träd och tänker att jag ska vänta ut regnet. Efter fem minuter inser jag att det inte kommer sluta. Har inget annat val än att fortsätta. Att vända om och springa hem vore ett för stort nederlag så det kommer inte att hända. Jag springer 20 kilometer i ösregn. Den sista lilla biten slutar det regna. Denna runda var riktigt tuff men samtidigt gav det mig svar på att jag kan härda ut även i jobba förhållanden. Jag fick en snittid på 5:20 så jag tappar inte fart heller. Detta var ett otroligt viktigt pass för mig!

Träningen fungerar väldigt bra under hela våren. Jag springer mina sju mil i veckan och har i stort sett bara Ultran i tankarna. Stackars Per, Lena, Håkan och alla de andra som jag sprungit med denna tid. De har fått lyssna på många oroliga tankar, farhågor och rena dumheter under denna tid. Vill här och nu rikta ett tack till alla som jag fått förmånen att springa tillsammans med. Dessa träningstillfällen gjorde att jag kom en liten extra bit framåt varje gång!

26 juli 2014
I slutet av juli var det Ultraintervaller. Det är en tävling på jogg.se där man springer en mil var tredje timme under ett dygn. Man börjar kl. 00:00 på natten och den sista och åttonde milen gör man kl. 21 på kvällen. Dessa intervaller går otroligt bra! De första fyra milen snittade jag 5:08. Något som jag inte trodde var möjligt för mig. Nu fick jag ju iofs vila ett par timmar mellan varje intervall. Men det gav mig ändå en liten 'hint' om att jag var i form!

LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 8/8	10,02 km	58:55	5:53 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 7/8	10,01 km	57:27	5:44 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 6/8	10,01 km	56:44	5:40 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 5/8	10,01 km	55:11	5:31 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 4/8	10,01 km	52:01	5:12 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 3/8	10,02 km	51:27	5:08 min/km	-
LÖ	2014-07-26	Ultraintervall 2/8	10,02 km	51:14	5:07 min/km	-
LÖ	2014-07-25	Ultraintervall 1/8	10,30 km	52:35	5:06 min/km

Två veckor efter Ultraintervallerna genomför jag en träningsmara som går riktigt bra! 3:43 på varierande underlag är jag jättenöjd med men blir samtidigt orolig när jag tänker på att det är mer än dubbla sträckan jag ska springa. I TERRÄNG!
Att tänka på sluttider finns inte i min hjärna vid denna tidpunkt. Fokus ligger på att genomföra och överleva tävlingen.

Eftersom jag tidigare, i april 2013, genomfört ett sex-timmarslopp med slutsträckan sex mil så börjar jag nu få fram en målbild.

"Jag vet att jag kan springa sex mil(även om det gör ont). Om jag kan ta mig sex mil utan att dö så kanske jag kan hasa mig fram i tre mil till"

Efterföljande vecka går också bra med snittider på ca 5:20/km över 15 och 20 kilometer. Det börjar kännas som att träningen har gett resultat. Alla timmar av löpning och ibland i regn, hagel, brandrök(jodå det var allt lite läskigt att se en himmel svart av brandrök mitt på dagen) och annat elände, har kanske härdat lite?

19 augusti 2014
Tisdagen fyra dagar innan start bestämmer jag mig för att ta en lugn och fin löptur hem från jobbet. Gamla Norbergsvägen är tuff med långa och brant uppförsbackar. Jag försöker att inte titta så mycket på klockan utan går mer på känslan att det ska kännas bra och roligt men framför allt, i ett lugnt tempo. När de tuffaste backarna är avklarade ser jag på klockan att jag aldrig sprungit denna sträcka så fort! Jag löper på och försöker till och med öka lite mot slutet. Jag landar på en snittid på 5:11 över 14 kilometer. Nu känns det som att det kommer gå kanonbra detta!

Jag försöker förtränga den lite onda halsen. JAG FÅR HELT ENKELT INTE bli sjuk några dagar innan loppet. Jag köper Echinagard och hoppas på det bästa. Det fungerar som tur är, och förkylningen bryter aldrig ut.

21 augusti 2014
Det sista passet gör jag två dagar innan start. Endast 5,17 km blir det i terräng och över järnvägsslipers på en väldigt beskedlig tid. Passet säger mig egentligen ingenting förutom att jag är ganska dålig på att springa i terräng.

22 augusti 2014
Hela fredagen är ledig från jobb och jag ska bara ta det lugnt och ladda. Nu blev det en hel del jobb iaf, men det kändes ändå ok. Jag rakade bröst och andra valda behåringsdelar för att slippa skav. Jag packade väskor, kokade ägg och donade med allt möjligt. Maria kom hem kl. 17 och vi begav oss av mot Mora där jag skulle sova på ett gammalt ungdomshem, Slungis, tillsammans med tre andra killar jag haft kontakt med på jogg.se. Maria valde att bo på hotell inne i Mora. Tror att det var klokt av henne. Boendet var billigt men inte så väldigt fräscht och hon skulle bli helt själv i hela stora huset mitt i skogen när vi åkte väg på natten.

Vi åt rejält med mat på hotellet där Maria skulle bo och vi körde sedan ut mot Slungis för att träffa de andra killarna. Vi hade ju gemensamt intresse så samtalsämnet var det inga problem med. Jag skulle få åka med killarna upp till starten i Mora, vilket jag var väldigt tacksam för.
Vi kom överens om ett gemensamt mål på tio och en halv timme på de nio milen. Ingen av oss hade egentligen någon aning om hur lång tid det tar, så det kändes vettigt.

På kvällen kom jag i säng vid 23 ca och jag hade tre timmars sömn framför mig.
Klockan 02:00 ringer klockan och jag skuttar(nåja) upp för att äta den medhavda filen och bananerna. Jag fick i mig hela litern med fil och tre bananer. Vi sätter oss sömndruckna i bilen och beger oss de ca nio milen till starten i Sälen.
Nu ville jag bara komma till start och få det överstökat!
Vi är på plats en hel timme innan start men det var mycket människor att titta och lyssna på så det gjorde inget att vi var lite tidiga. Radio var där och intervjuade Jonas Buud som jag tror, var väldigt sugen på att vinna hela alltihop.
Många är de människor som tittar på mina Fivefingersskor. Några skakar på huvudet och tänker saker som jag nog inte vill veta.
Innan start ser jag att många har valt väldigt olika mycket kläder. En del springer med regnponcho för att behålla värmen i den sjugradiga luften. Andra springer med shorts och linne. Jag väljer ett mellanting med short, t-shirts och min gröna överdragströja.


Sträcka 1: Mora – Smågan 9 km

Den första delen är tuff uppförsbacke i fem kilometer och den delen av banan jag bävat för allra mest. Konstigt egentligen, det är ju uppför, men det är samtidigt asfalt. Ett underlag som jag känner mig bekväm med. Många är de som håller ett för högt tempo. Jag överlägger med mig själv om jag ska hålla igen eller bara springa på. Jag väljer att bara fokusera och springa på i mitt eget tempo. Väggen kommer att komma i vilket fall och då kan det vara bra att ha tillryggalagt så lång bit som möjligt. Såg många som kissade efter vägen. Det var nog nervositeten som gjorde sig påmind. En herre satt i skogen och gjorde nummer två. En syn jag helst hade sluppit se.
Efter nio kilometer kommer vi till Smågan där man kan greppa något snabbt att dricka. Jag tar lite vatten i farten och springer på mot Mångsbodarna.

Sträcka 2: Smågan – Mångsbodarna 14 km
Här var det väldigt mycket smal skogslöpning med stenar, rötter, lerhål och spånglöpning. Möjligheterna att springa om var obefintliga vilket kanske var bra. Jag fick helt enkelt lov att hålla ett beskedligt tempo. Träffade en trevlig herre som frågade hur mina tår mådde. Han trodde jag skulle vara ledbruten i min Fivefingers. Jag kände mig väldigt pigg och med fötter som klarat rötter och stenar väldigt bra, så jag sa som det var, att jag kände mig pigg. Han hade en kamrat som var återförsäljare av Fivefingers och vi pratade någon kilometer om detta innan han sprang ifrån mig på pigga ben.


Sträcka 3: Mångsbodarna – Risberg 11 km
Denna sträcka har jag inte så mycket minne utav. Det var mest en transportsträcka på ganska stenigt underlag. Jag försökte undvika de största och vassaste stenarna så gott det gick. Hittills har jag hållit ett riktigt bra tempo och det har känts väldigt bra. Jag har nästan varit förundrad över att tröttman ännu inte infunnit sig trots bitvis tung och tuff terräng.

Sträcka 4: Risberg – Evertsberg 12 km halvvägs
Denna sträcka är tuff med stigar, lera, stenar och även myr. Det var fruktansvärt segt och jobbigt att springa på ett underlag där man inte får något gensvar utan bara sjunker ned! Får sällskap av en trevlig norrman. Vi pratar lite om olika lopp och naturligtvis om mina skor(börjar tröttna lite på detta samtalsämne). Framme i Evertsberg är jag trött och jag går sista backen innan man får mat och eventuellt ombyte i Evertsberg. När jag passerar tidtagningen hör jag speakern säga: "Och här kommer Mattias Hedlin som springer för Tulip lane runners in på plats 165. Han har bra tid på gång. 4:30 efter halva och kommer springa in på nio timmar om han håller samma tempo."
Jag kände mig lite sliten här och förstod att jag inte skulle klara sträckan på nio timmar.
När jag springer in i tältet där vi ska få mat börjar det regna. Det börjar regna ordentligt! Det fullkomligt öser ner och jag börjar tänka att jag kanske ska byta till de kläder som är i den medhavda dropbagen. Dessa kläder kommer naturligtvis bli dyblöta på en gång och väljer därför att hoppa över klädbytet och istället äta bananer, saltgurka och lite chips. Flickan med maten kan inte svara på vad pastasåsen innehåller så jag avstår denna. Jag får vätskeryggan påfylld med vatten och beger mig ut i regnet efter ett ganska långt stopp.

Sträcka 5: Evertsberg-Oxberg 15 km 
När man stannat lite längre så känner kroppen att den vill ha vila och protesterar därför när man helt plötsligt ska ut och springa igen. Nu har jag halva sträckan kvar och kroppen är lite grinig med stela lår och ett ihållande regn som gör sitt bästa för att sabotera mitt mål. Efter ca 4-5 km så upphör regnet och solen börjar titta fram. Denna sträcka är tuff med myrar, stenar och de beryktade Lundbäcksbackarna! Jag har redan tidigare bestämt mig för att gå uppför Lundbäcksbackarna. Blir omsprungen av några killar men är snart ifatt dem på höjden där de står och flåsar. Strax innan backarna har vi passerat helt otroligt vackra fäbodar. Man bara väntar på att trollen ska kika fram bakom träden! På ett ställe var det någon form av packad blöt bark som var lika jobbig som myrmark att springa på. Det sägs att det ska vara lättlöpt efter Evertsberg, men det är lögn och förbannad dikt! Det här var den jobbigaste biten.

Sträcka 6: Oxberg – Hökberg 10 km
Här någonstans ser jag skylten som säger "Mora 25 km"
Det är en sträcka motsvarande min vanliga 'Gunnelrunda' runt Karbenning. Det är en sträcka jag sprungit många gånger. Dock inte med 65 kilometer i benen.
Jag har ända sedan Mångsbodarna tuggat GT-tabletter för att få i mig de rätta mineralerna och salterna. Nu är det lite konstgjord andning och jag försöker hela tiden ha en tablett i munnen för att hålla ångan uppe. Jag äter banan och fortsätter tugga GT-tabletter. Som tur är så är det lite lättare terräng nu med några svagare motlut. När kroppen är trött så är ju de svagaste motluten branta så det är tufft just nu. Börjar tänka på min fru. Saknar henne. Undrar om hon köpt någon blomma till mig som hon gjort på något Tjur-rus tidigare år.
Jag har ju ganska tidigt insett att om jag orkar kriga och kämpa så kommer det faktiskt att bli en bra tid. Målet var ju trots allt medalj och för att få den så måste man klara nio mil på tio och en halv timme.

Sträcka 7: Hökberg - Eldris 10,2 km
Efter Hökberg är det riktigt lätt löpning ända till mål med bara enstaka småbackar. Jag springer upp bredvid en trevlig kille som frågar hur det är med mig. Jag svarar som vanligt att det känns rejält i låren men att det nog ska gå bra. Det är ju inte långt kvar. Han svarar att han ska ge mig någonting som hjälper mot eventuell kramp, och tar upp en tub med GT-tabletter. Samma sort som jag ätit under nästan hela loppet! Jag har inte hjärta att neka och tar tacksamt emot gåvan.
Vi springer ihop ganska länge, ibland drar han ifrån och ibland är det jag som är starkare, men vi håller ihop ganska bra trots detta.

Sträcka 7: Eldris – Mora 9 km
Tillsammans med min nyfunne vän springer vi in till Eldris där det vankas kaffe! Jag tar fel och råkar få i mig Cola istället. Jag tar för första gången lite godis innan jag ger mig ut. Jag går ca 50 meter innan jag börjar löpa. Långt där framme ser jag min GT-polare som börjat springa direkt efter den lilla pausen i Eldris. Jag tar upp kampen och märker att godiset har gett en liten turboeffekt i kroppen. Jag är snart ikapp och förbi honom och flera andra löpare. Den sista biten in mot mål är lättsprungen som utlovat men med en sliten kropp så är det ändå tufft. Jag märker dock att jag fått extra krafter och tar flera löpare på ren seghet. Tack LCHF för fettdriften och sockret för turbon, nu är det bara att nöta på ända in i mål!
När man kommer in mot campingen så är det fler människor än tidigare som hejar och peppar. Det har varit riktigt bra innan men nu är det ju många fler! Jag springer nog förbi en tio-femton personer den sista kilometern in mot mål. Långt där framme ser jag en blåklädd kille jag vill ta rygg på och eventuellt kunna spurta förbi. När jag tar den sista kurvan in på upploppet mot målet så närmar jag mig honom med stormsteg. Men istället för att spurta om honom så springer jag upp jämsides och frågar om vi ska göra gemensam sak in mot mål.
Det kändes mycket bättre än att efter nio mil snuva en kille på en placering. Nu fick vi samma tid och samma placering vilket kändes jättebra!

På upploppet ser jag Maria stå bland publiken och tjoa! Jag blir superglad såklart och när jag kommer in över mållinjen så går luften ur och jag blir stående och bara stirrar på ingenting. Maria kommer fram och kramar om mig och en funktionär säger till mig att jag måste gå fram lite till för att ta av chipet och få min medalj och T-shirt. Jag tycker att det känns helt onödigt att gå tio meter när jag precis sprungit nio mil, men jag gör som hon säger. I mattältet efteråt är jag nästan på väg att ta till lipen. Det samlas många känslor när man varit ute länge och fokuserat på en sak (även om man tänkt på mycket annat).
Jag klarade inte att hålla under sex minuter per kilometer hela vägen som jag ville i början av loppet men herregud! Jag har ju sprungit nio mil på 9 timmar och nitton minuter! Det är ju sjukt bra! Placeringen blev 159 av ca 900 startande och jag kom på plats 43 i min klass H40.

Efteråt så fick jag jättemånga grattis på Facebook även från människor som jag normalt inte har kontakt med.

Summering:
Ett helt fantastiskt lopp på många sätt! Det var första gången det sprangs en Ultravasa. Arrangemanget var superproffsigt. Publiken tjoade och hejade. Medtävlarna peppade.
Många uttryckte sin respekt för att jag sprang i Fivefingers och det är väl roligt även om jag tycker det är en större prestation att springa med madrasser under fötterna. En kille kom fram och tackade för att jag hade pratat med honom under loppet. Det var ingen annan som hade tilltalat honom under alla nio mil. Lite konstigt, jag tycker alla var så trevliga hela tiden. Det kanske var han som var blyg, vad vet jag?
Jag är helt övertygad om att det kommer bli en Ultravasa även nästa år. Vet inte faktiskt om jag kommer kunna slå min tid från detta år, men visst vore det skoj att springa igen.





Sedan några år har jag och min fru ätit en lchf-kost. Till en början ganska strikt men numera något mer liberal. Jag tycker att jag bevisat, om inte annat, för mig själv, att kosten fungerar och att man kan prestera trots ganska lite kolhydrater.

Mina måltider kan se ut som följer:
Frukost: Två Finn crisp med mycket Bregott och ost. En stor skål fil med olika nötter och lite Agavesirap och två kokta ägg med kaviar. Den mörka årstiden har jag varit noga med att också få i mig D-vitamin.
Lunch: Det som blivit över sedan gårdagen. Kanske kan det bli Kött(gärna ekologiskt) med haricoverts eller ugnsstekta rotfrukter
Middag: Liknande lunchen.
På kvällen har det ofta blivit nötter eller ännu hellre glass. Gärna mycket glass! Glass är ju naturligtvis inte så lchf, men det är väldigt gott!
I ett års tid har jag även avstått från gluten. Jag har aldrig haft problem med magen men när jag springer känner jag att det har varit trögt och det har gjort rejält ont i benen. När jag minskade drastiskt på gluten så blev allt mycket bättre.

Vinnaren då? Jo han heter Jonas Buud och spurtade in på 6:02! Det är en tid som känns omöjlig på alla sätt. Vilka andra kan egentligen konkurrera om bragdguldet? Han kommer naturligtvis inte att få det, men det är han som är den enda värdige vinnaren av priset! Som grädde på moset så verkar han vara en trevlig kille!